Blogguppgift E: The Elements of Journalism

"The Elements of journalism", skriven av de inflytelserika journalisterna och författarna Bill Kovach & Tom Rosentiel är en mycket spännande bok, som fick mig att tänka en hel del om vad journalistiken egentligen handlar om. I början kändes boken väldigt tung, men efter några kapitel lossnade det hela och jag var oerhört fascinerad av den. Boken innehåller mycket fakta, men ger en otrolig bra bild av hur journalistiken egentligen ska vara. Författarna ställer bland annat frågan:

What is journalism for? For the Poles and others in the emerging democracies of
Eastern Europe, the question was answered with action. Journalism was for
building community. Journalism was for citizenship. Journalism was for
democracy.

Journalistiken med nära koppling till demokratin som ovanstående citat visar, hade jag inte reflekterat speciellt mycket över. Författarna skriver också om att när demokratin i ett land attackeras genom till exempelvis en despot, så drabbas ofta media först. I diktaturer eller halvdiktaturer kontrolleras media av de styrande. Jag tänker på Kina som snart ska vara värdland för de Olympiska spelen. Kina är ett klassiskt exempel, där press och tryckfrihet trycks ner. Jag tänker också på Burma där omvärlden några veckor efter cyklonen som dödat tiotusentals människor, inte vet speciellt mycket om omfattningen av katastrofen på grund av att bland annat press och tryckfrihet inte existerar i detta land.

Kovachs och Rosentiels resonemang har otroliga likheter med exempelvis de resonemang som Nick Davies framför i sin bok ”Flat Earth News”. Exempel på en sådan likhet är vikten för journalister att hålla sig till sanningen. En annan likhet med Davies resonemang är att journalister idag är förpassade till andrahands material. Kovach och Rosentiel skriver:

Facts have become a commodity, easily acquired, repackaged, and repurposed.

Jag fick en tankeställare när författarna skrev om vikten för journalister att veta vem de skriver för. Journalister har sin främsta lojalitet mot medborgarna och inte mot sina chefer, skriver författarna. Det var mycket intressant att följa författarnas resonemang när de även skrev om att förstå att det handlar om ett slags förbund mellan journalister och medborgarna. När man sänder exempelvis nyheter via tv, så ska vanliga medborgare kunna lita på att det som rapporteras stämmer med verkligheten. Lojaliteten måste vara mellan journalister och medborgarna, även om det skulle vara på bekostnad av medieägarnas intressen. Med andra ord kommer journalisters uppdrag ytterst från medborgarna och inte från medieföretagen.

Jag fick också en tankeställare när författarna också betonade att inte bara journalister ska vara lojala mot medborgarna, utan även ägarna och helst hela medieföretaget. Författarna skriver att:

Rather than cloister the newsroom from the rest of the organization, journalism
works best when both sides are committed to the profession´s values, not one
side to business and the other to public service. History suggests that this
works only when the owner of the company believes deeply in these core
journalistic values.

Jag tyckte att det var mycket bra skrivet när författarna säger att:

In the end, the discipline of verification is what separates journalism from
entertainment, propaganda, fiction, or art.

Egentligen är det ju rätt så självklara saker som Kovach och Rosentiel tar upp, om verifikationens disciplin (sannstyrkningens disciplin) i ovanstående citat. Alla nyheter borde verifieras innan de publiceras.

Författarna tar upp flera punkter som man kan säga hotar att journalisters verkliga uppdrag utförs. Journalister ska exempelvis inte lägga till något extra i en nyhet för att dramatisera det hela ännu mer. Journalister ska inte heller vilseleda folk genom ändra på detaljer i en nyhet eller ändra på citat, det vill säga ändra innehållet (gäller ej exempelvis grammatiska fel). En annan punkt som författarna tar upp är journalisters källor och det kan vara allt ifrån bluffkällor till att journalister misstolkar sina källor.

David

Blogguppgift D: Journalistik i kris?

Jag blev chockad när jag lyssnade på den brittiske journalisten Nick Davies berätta om journalistiken och sin bok "Flat Earth News" där han beskriver hur sjuk journalistiken har blivit. Chockad blev jag också när forskaren Gunnar Nygren berättade om journalistiken idag. Det är tragiskt att den journalistiska logiken nästan förstörts av den kommersiella logiken som tagits över av mediebolagen. Det är inget fel att mediebolag vill gå med vinst, det har ju varit så ända från början, men när kommersialismen styr helt och hållet, då är det en tragik för allmänheten som får ta del av selekterade och vinstfokuserade nyheter.


Jag var väl medveten om att journalister arbetar under press, men inte att det var så allvarligt som det beskrivs i radioprogrammen. Det var mycket intressant att höra Nick Davies berätta om det han skrev i sin bok "Flat Earth News" att journalister producerar 3 gånger mer material än för 20 år sedan, samt att journalister idag inte lämnar redaktionerna för att hitta nyheter, samt att journalister genom tidspress och deadlines har berövats sin tid, något som är en grundsten i journalistiken. Utan tid fungerar inte journalistiken som den ska och journalister kan inte producera mycket egna nyheter. Journalister är idag förpassade till andrahands material (ovanstående redovisade exempel är det som Davies kallar för "Flat Earth News"). Det är inget fel med andrahands material (något slags återvinningsmaterial som Nick Davies kallar det) så länge detta inte tar överhanden. Dock är det djupt tragiskt att nästan allt nyhetsmaterial kommer från nyhets- och pr-byråer samt att journalister inte har så mycket eget att komma med. Det mest katastrofala, anser jag, är att journalister i stora tidningar inte har tid att kolla fakta samt att 80 procent av allt nyhetsmaterial kommer helt eller delvis från nyhetsbyråer och pr-byråer enligt Davies. Hur är det möjligt att, som Davies har upptäckt i sin forskning, endast 12 procent av faktan i över 1000 artiklar i stora tidningar hade kontrollerats ordentligt. Varför görs ingenting åt detta, nu när forskningen har visat hur det förhåller sig med journalistiken? Hur kan det komma sig att endast 12 procent av de över 1000 artiklarna i de stora tidningarna byggde på eget jobb och egen journalistik som Davies påstår?


Davies berättar också i radioprogrammet om den tid när Bill Clinton var president, att flera artiklar spreds runt om i världen i olika medier om hans liv som inte stämde med verkligheten, samt att detta var ett tydligt exempel på "Flat Earth news ". Det allra tydligaste exemplet på "Flat Earth news" var de falska nyheterna om milleniumbuggen (där världens datorer skulle krascha vid sekelskiftet) som spreds över hela världen, dessa nyheter stämde inte alls med verkligheten egentligen. Jag håller med Nick Davies och Gunnar Nygren om att det är mycket dåligt ställt med medierna. Detta sänker tyvärr mitt förtroende för medierna. Det är bedrövligt att militärer och underrätelsetjänster samt regering vill påverka medierna, det är ju verkligen propaganda och manipulation på högsta nivå. Journalister har till och med försetts med falsk information och blivit lurade enligt Davies. Davies berättar i radioprogrammet att han har fått hård kritik från stora tidningar men många journalister har stöttat honom och vill göra någonting åt det hela. Jag hoppas att Davies inte ger upp för trycket utan att fortsätter att avslöja mer om mediernas desinformation. Davies säger att hans lösningar är önsketänkande, men han tror ändå att vissa saker skulle kunna genomföras. Han har ett förslag; Innehållsdeklarera medierna precis som livsmedel så att konsumenterna vet vad de köper! En sorts mediegranskande tidning skulle kunna granska medierna varje halvår exempelvis, för att se hur stor procent av artiklarna som var inkorrekta och visa procenttalen på omslagssidan. Davies ger förslag på hur lagar skulle kunna tvinga tidningar att ha procenttalet på deras första sida. Nyhetssändningar som börjar med att redovisa procenten av alla falska artiklar skulle också kunna användas för att sätta press på medierna.


Jag anser att politiker bör ta till sig det som Nick Davies och Gunnar Nygren har kommit fram till i sin forskning angående journalistiken. Nu när det finns forskning kring hur illa ställt det är bland medier i världen borde politikerna ta sig i kragen och göra någonting åt detta och inte bara prata en massa. Det är ju mycket allvarligt att journalister sprider falsk information och inte kontrollerar fakta. Lagar borde stiftas som går till botten med det här problemet. Davies lösning, om att exempelvis innehållsdeklarera medierna precis som livsmedel, så att konsumenterna vet vad de köper, låter som ett rimligt förslag och inte omöjligt att genomföra. Det är egentligen bara för politikerna att sätta igång och genomföra förslaget och sluta prata om utredningar hit och dit. Förstår inte politiker till höger och vänster att väljarna vill ha handling istället för en massa prat? Om en person är allvarligt sjuk då sätts åtgärder igång snabbt från sjukvårdens sida för att bota denne. På samma sätt borde det vara med politiker och journalistiken.


Gunnar Nygren påstår att journalisternas självständighet samt deras möjlighet att styra över deras arbete minskar. Han påstår också att innhållet i arbetet har förskjutis från traditionella journlistiska kärndelar, där man tog reda på saker ting och sedan berättade nyheterna, till att fler och fler journalister ompacketerar gammalt andrahands material. Det är ju mycket märkligt och jag blir beklämd av att även SVT och Sveriges Radio sysslar med ompacketering av gammalt material och stuvar om det för att effektivisera produktionen, samt att endast en mindre del av arbetet handlar om att ta reda på vad det egentligen är som händer i världen. Nygren säger att siffrorna från forskningen är entydiga, journalister går inte ut för att ta reda på saker och ting utan de sitter nästan fastklistrade vid sina datorer. Jag håller med Nygren när han säger att det tidigare har funntis en balans mellan kommersialiseringen och vanligt journalistiskt arbete samt att det inte är något fel med att mediebolagen vill gå med vinst. Problemet uppstår när de ekonomiska drivkrafterna blir viktigast och det publicistiska arbetet tunnas ut. Många journalister som Gunnar Nygren har pratat med, berättar att nyheter som ger mycket interaktivitet eller mycket läsarreaktioner prioriteras framför andra nyheter. Nygren säger att man bör tala om journalistikens gränser, exempelvis etik och integritet, detta är något som jag fullständigt håller med om. Självklart bör det verkligen betonas vad en journalist får göra och inte göra. Jag håller också med Nygren om att de gamla idealen bör återupplivas och att journalister bör sätta oss läsare i centrum, inte för att tidningar exempelvis ska sälja fler lösnummer, utan för att ge oss läsare korrekta nyheter och alltid kontrollera fakta och sluta undanhålla sanningen även om den kan vara obehaglig ibland.


David

Blogguppgift C: Journalistik som tar plats

Lasermannen är en mycket spännande bok skriven av Gellert Tamas. Boken skildrar John Ausonius, Lasermannen, en gärningsman som beväpnad med ett lasergevär sköt totalt 11 personer vid 10 olika attentat. Ausonius lyckades skjuta en person till döds och skottskada tio andra. Lasermannen hatade invandrare och satte Stockholm i skräck under några månader kring årskiftet 1991-1992.

Lasermannen verkade i en tid när Sverige genomgick den värsta ekonomiska krisen på decennier och när en militant rasistisk rörelse växte fram i Sverige. En tid av invandrarhat och en tid när flyktingförläggningar attackerades med brandbomber. Lasermannens attacker gav upphov till Sveriges största polisjakt sedan Palme mördades.

Journalisten och författaren Gellert Tamas har skrivit boken i reportageform och har gjort en omfattande efterforskning som inkluderar intervjuer med Ausonius. I boken får vi följa Ausonius uppväxt och hur han mobbas för sin svarta hårfärg som leder till hans kamp för att bli accepterad som svensk. Vi får följa ett hat mot invandrare i Ausonius som växer och som slutar med attentaten.

Tamas har verkligen lyckats med att beskriva Ausonius liv samt tidsandan som rådde under 90-talets början. Det är som att läsa en spännande historiebok. Tamas har skrivit så bra att man verkligen lever sig in i de olika händelserna som utspelar sig i boken. Tamas beskriver Lasermannen som ett samhällets offer, som ett resultat av den främlingsfientliga samhällsanda som rådde i Sverige.

Även om författaren presenterar sin bok som ett reportage, lite lätt dramatiserat, så är en stor del av boken baserad på fakta. Jag anser att Tamas har tagit sig stor frihet när det gäller skrivsättet men inte när det gäller faktadelen, precis som det ska vara med "New journalism". Detta gör att man ännu mer fattar tycke för boken. Tamas skriver också på ett sätt som inger trovärdighet, och jag som läsare upplevde att Tamas var som närvarande när händelserna ägde rum.

Boken är ingen kriminalroman utan ett samtidsdokument över en epok i Sverige, där Lasermannen var en del av det. Boken belyser verkligen främlingsfientligheten som rådde i Sverige under 1990 talet. Det kändes speciellt att skriva en recension av boken, eftersom Lasermannen inte är en vanlig bok utan snarare ett samtidsdokument.

Jag anser att det går att ha samma krav på sanning i det här bokreportaget som andra reportage. Sen är det självklart att när man intervjuar personer vars berättelser går långt bakåt i tiden, finns det stor risk att de intervjuade glömmer saker och ting.

Precis som i andra reportage av stilen "New journalism" börjar i stort sett bokreportaget om Lasermannen inuti Ausonius huvud, där man får lära känna honom och bland annat ta del av hans uppväxt och hur han blev som han blev. Tamas får, trots att han inte var närvarande när Lasermannen exempelvis utförde första dådet, veta hur Ausonius tänkte och kände genom att intervjua gärningsmannen som bland annat sade:

Det är svårt att beskriva vad jag kände inför trycket på avtryckaren. Jag kände en enorm motvilja, alla mina instinkter och känslor sa: gör det inte. Det var jobbigt...men jag hade bestämt mig.

Tamas har på ett mycket imponerande sätt lyckats kombinera det bästa från två världar nämligen journalistikens faktagranskande och litteraturens inlevelseförmåga, i det som kallas för "New journalism". Tamas har också verkligen lyckats att med det skrivna ordet säga mer än kanske en tv-bild. Det brukar sägas att ”en bild säger mer än tusen ord”, men i bokreportaget om Lasermannen anser jag att det är tvärtom.

Blogguppgift B: Pressetik och murvelmoral

Jag anser att pressen bör göra allt för att värna den enskilde individen och dennes integritet. Därför menar jag att Pressens Opinionsnämnds (PON) och Allmänhetens pressombudsmans (PO) publicitetsregler 15-16 är extra viktiga:

15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.

Jag vill använda exemplet med Hagamannen och utifrån det exemplet föra ett resonemang kring ovanstående reglers betydelse och ge en bättre förståelse till varför jag valt dessa regler.
Under 2006 rapporterades det mycket om den man som medierna kallade för Hagamannen. Mannen var misstänkt för flera överfall och råa våldtäkter på åtta kvinnor i Umeå. Överfallen och våldtäkterna skedde mellan 1998 till 2005. Tidningen Expressen valde att publicera namn, ålder och bild på Hagamannen och hans familj. Publiceringen av Hagamannens och dennes familjs personliga uppgifter ledde till att dessa gjorde en anmälan till Pressombudsmannen (PO). Anledningen till anmälan var att de drabbade ansåg att Expressen åsidosatte den personliga integriteten genom att publicera bilder och namn på dem.
PO och PON gjorde olika bedömningar av situationen. Från PO: s håll gjorde man bedömningen att Expressen borde klandras för att ha åsidosatt god publicistisk sed gentemot de drabbade. PON ansåg å andra sidan att Expressen inte brutit mot god publicistisk sed. PON skriver att:

Nämnden finner i detta särskilda fall att det utomordentligt stora allmänintresse som gällde för publiceringen uppväger publicitetsskadan för mannen.

PON förklarar sedan att det därför inte finns något skäl för att klandra Expressen. PON ansåg däremot att Expressen publicering av mannens familj brutit mot gällande god publicistisk sed.
Expressen försvarade sitt agerande av publiceringen och menade att rapporteringen skedde på ett korrekt och sakligt sätt. Tidningen förklarade att rapporteringen var fri från spekulationer och att man bara ville ge allmänheten fakta. Expressen försvarade också publiceringen genom att betona att personen i fråga vid publiceringstillfället inte var dömd av domstol.

När det gäller god pressetik så anser jag att tidningarna inte bör publicera bild och namn på till exempel brottsmisstänkta personer som i fallet med Hagamannen. Vad har allmänheten för nytta av att namn och bild publiceras på brottsmisstänkta under pågående process? Jag anser att publicering av namn och bild endast bör ske i undantagsfall. Undantagsfall kan till exempel vara om misstänkta personer har gått under jorden och hotar rikets och allmänhetens säkerhet, och att publiceringen i så fall kan gagna säkerheten genom att underlätta för polisen att få tag på de misstänkta personerna. Medierna kanske kan hjälpa till med efterlysning av de brottsmisstänkta. Jag kan inte heller förstå Expressens publicering av Hagamannens familjemedlemmar. Familjen och bekanta ska väl inte behöva lida för andras brott genom att man publicerar uppgifter på dem. Självklart ska brottslingar sona sina brott men pressen ska inte agera domare och förvärra saken genom publicering av känsliga uppgifter. Vidare anser jag att medierna bör vara försiktiga med publicering av brottsmisstänktas uppgifter så att detta inte påverkar en kommande rättegång. Det är först när en rättegång inleds som uppgifter kan publiceras eftersom offentliga handlingar då blir tillgängliga för allmänheten. Det kan ju till och med vara så att den brottsmisstänkte förklaras oskyldig av domstolen, men att olika tidningar innan dess hunnit döma den misstänkte. Jag har också svårt att förstå Expressens resonemang om att publiceringen av Hagamannens uppgifter berodde på det stora allmänintresset. För mig framstår publiceringen endast som ett sätt att sälja fler lösnummer.

Blogguppgift A: Nyhetsvärdera mera!

Clinton VS Obama

Under den senaste veckan har det amerikanska presidentvalet dominerat de flesta svenska nyheterna. I min nyhetsvärdering kommer fokusen att ligga på kampen mellan Hillary Clinton och Barack Obama. En enkel sökning på http://www.sesam.se/ med sökorden Hillary Clinton + Barack Obama resulterade i 6 128 träffar från den här veckans nyheter. Under några timmars intervall kom 30 nya träffar som handlade om Clinton och Obama. Det finns olika anledningar till att dessa presidentkandidater dominerar svensk media. För det första finns det ett traditionellt intresse i Sverige för USA och för amerikanska förhållanden. Intresset kommer av flera orsaker: USA är världens mäktigaste nation och en supermakt. Sverige är storkonsument av amerikanska filmer, kläder, tv-program teknik m.m. Allt detta har att göra med den så kallade kulturella närhetsprincipen. Den amerikanska kulturen genomsyrar vårt svenska samhälle mer än vad vi kanske anar. Det är inte något märkvärdigt egentligen att Clinton och Obama har sådan attraktionskraft för svensk media. Oavsett vem som vinner valet av de två eller om det blir någon från det republikanska partiet så resulterar det att den personen blir den mäktigaste personen i världen. Den personen kommer att dominera världspolitiken och påverka Sverige, vare sig vi vill det eller inte. Därför är det så viktigt för svenskar och svensk media att följa den amerikanska valkampanjen. Vidare finns det en annan aspekt i kampen mellan Clinton och Obama. Clinton som kvinna är redan en historisk person vare sig hon blir USA:s nästa president eller inte. Det är första gången en kvinna ställer upp i det amerikanska presidentvalet och inte bara det, hon har dessutom mycket stora chanser att bli president. Hennes kandidatur är något unikt i USA därav attraktionskraften för svenska medier. Obama å andra sidan är också unik i det amerikanska valet. Aldrig tidigare har en färgad man varit så nära att kunna bli USA:s näste president. Även om andra färgade män förut kandiderat till president så är Barack Obama något extra. Obama är dessutom under 50 och har ett ungdomligt utseende och en karisma som attraherar många. Clinton och Obama ligger ganska jämt i opinionsmätningarna, detta gör kampen till en riktig rysare.

Det finns också en geografisk närhetsprincip vilket innebär för Sveriges del att det är lätt att sända journalister och annat mediefolk till USA. Möjligheten att få information om valkampanjen i USA är relativt lätt för Sverige. De flesta svenskar känner till att det amerikanska valet är igång. Valkampanjen utvecklas mer och mer, och närmar sig målet där en president ska röstas fram. Svenskar är också i allmänhet duktiga på engelska och har lätt att hänga med när de olika talarna framför sina budskap. Många svenskar älskar den amerikanska kulturen och vill därför gärna veta hur det går med valkampanjen.


Tito Beltran fälld

En annan nyhet som har tagit stor plats i de svenska medierna har varit domen mot operasångaren Tito Beltran där han i tisdags den här veckan blev fälld för våldtäkt. En enkel sökning som jag gjorde på http://www.sesam.se/, med namnet Tito Beltran resulterade i 1 340 träffar. Stora tidningar som till exempel Expressen och Svenska Dagbladet, TV4 samt Sveriges radio har rapporterat om Tito. Utifrån de teorier om nyhetsvärdering som finns så kan man se flera anledningar till varför operasångarens rättegång har blivit så uppmärksammad varav en har att göra med den kulturella närhetsprincipen. I Sverige finns det precis som i många andra länder ett traditionellt intresse av kändisars liv. Rättegången mot Tito Beltran är en historisk rättegång där flera olika kändisar har medverkat som till exempel Carola Häggkvist och Robert Wells. Vidare har även före detta ministern Tomas Bodström medverkat som försvarare för den drabbade flickan. Av den anledningen blir det extra intressant för svenska medier. Titos fall har också att göra med den geografiska närhetsprincipen. Rättegången skedde i Sverige och med endast svenska artister inblandade. Detta kan jämföras med USA 1995 där rättegången mot O.J. Simpson (en före detta professionell spelare av amerikansk fotboll) pågick. I Sverige uppmärksammades inte den rättegången lika mycket som rättegången mot Tito. Rättegången fick stor medial uppmärksamhet i Amerikanska medier, men inte i Svenska medier. En anledning till detta är att O.J. Simpson inte är lika känd i Sverige.

Andersson-Ek m.fl. redogör för tio punkter bakom all nyhetsrapportering, tio punkter som gäller för hur en nyhet ska värderas. En av punkterna handlar om de nyheter som attraherar många. Nyheten om Titos rättegång är en nyhet som intresserar och attraherar många, och det blir extra intressant för många att det dessutom är kändisar som är kallade till vittnen. En tidning måste innehålla nyheter som är intressant för många. Andersson-Ek m.fl. skriver även att nyheter om kändisar alltid har ett högt läsvärde och av den anledningen har det också skrivits mycket om rättegången mot Tito. Hade det varit en okänd person som anklagats för samma brott som Tito, hade den rättegången med största sannolikhet inte uppmärksammats lika mycket. Vidare anser jag att Tito-rättegången har pågått under en tid och har hela tiden utvecklats. Det här bidrar till att rättegången fortsätter att vara aktuell. Medierna kan hela tiden hitta nya vinklar. Tito Beltran kommer säkert att överklaga den fällande domen vilket betyder att medierna kommer att ha ytterligare något att skriva om.

Ny blogg

Hej alla vänner, bekanta och kursare. Och välkomna till Davids blogg som kommer att handla en hel del om politik. Det första jag vill säga är att politiker är sådana som ger mig ont i huvudet och som bara babblar och babblar. Helt enkelt en "predikan" utan "praktikan".